Emelie

Jag kunde egentligen hylla vem som helst, men valde att hylla den som kämpade med mig i magen i nio månader, nämligen min mamma Annika.

Min mamma och jag, vi har ett ganska stabilt förhållande. Fast det händer ju då och då att vi ryker ihop, men det anser jag vara mer än normalt för föräldrar och barn att göra.

Hon är min stora förebild, och har alltid varit det. För jag förstår verkligen inte hur hon orkade med mig och min syster när vi var små. Jag var barnet från helvetet, nästan i alla fall, jag klippte i sönder mitt lakan och skyllde på att en bomb exploderade, jag målade med orange nagellack på min nalle och skyllde på att nallen ätit köttfärssås, jag ritade med pennor på mina väggar, rispade in mina initialer på möbler och skyllde på min syster och att jag till och med övervägde att bli sjörövare. Vad för hemskt barn var inte jag? Men trots detta så har min mamma alltid varit väldigt förstående och alltid velat att jag ska följa mina drömmar.

Vi känner varandra så bra att hon genomskådar mig. Börjar jag fjäska och vara överdrivit trevlig brukar hon alltid fråga mig ”vad vill du ha nu?”, ibland funkar det och ibland inte. Mestadels inte.

Skulle jag beskriva min och hennes relation, så skulle det vara med ett ord, och det är underbar. Jag älskar min mamma högt upp bland molnen. När jag var liten sa jag ofta till min mamma att jag ville dö före henne, för att jag skulle bli så ledsen om hon försvann. Vem skulle då göra min frukost, vem skulle natta mig när jag skulle sova och vem skulle säga att jag inte fick titta på skräckfilmer? Jag tror inte att jag tänkte riktigt hur det hade varit för henne att förlora sin dotter i förtid, men jag tyckte att det lät väldigt bra då. Hon brukade alltid skratta åt det och försöka förklara för mig att ingen av oss skulle dö på lång tid, så det var inget jag behövde oroa mig över. Jag uppskattar hennes försök till att få mig att förstå som liten, hennes enkla förklaringar som jag inte begrep ett ord på.

Jag beundrar också henne för hennes tålamod. Så många gånger jag och min syster har bråkat, och mamma hamnat mittemellan. Jag får nästan dåligt samvete hur många hemska och elaka saker jag sagt till henne som jag verkligen inte menar. Men jag antar att det är så det är att ha ett barn i tonåren. Man uppför sig dåligt, säger förlåt och så är allt bra igen.

När hon är glad lyser hon upp ett helt rum och får alla andra att må bra. Jag tror inte att hon vet att så många egentligen ser upp till henne. Om jag skulle säga det själv så är hon en sådan mamma som alla drömmer om att ha. Egentligen hade det inte spelat någon roll vad för mamma hon varit, bara jag hade vetat att hon älskade mig så hade jag varit nöjd.

Att flytta hemifrån är nog det värsta jag kan göra, tycker i alla fall hon. Och när jag berättar om mina framtidsplaner om att flytta utomlands är det enda hon säger ”nej”. Jag antar att hon vill ha mig hemma och hon inte vill att något ont ska hända mig. Därför älskar jag min mamma, hon visar att hon älskar mig på sitt eget lilla speciella sätt.
 

Jag kan säga att jag blir galet irriterad på folk som tror att de är yngre än vad de är, i allmänhet. Jag riktar inte mina tankar åt någon speciell person, bara alla fjortisar som inte borde vara det.
Jag vet många som borde varit över sin fjortisperiod för så länge sedan att det nästan börjar bli läskigt. tjugo-åringar, totalt spacklade i huvudet, foundation på läpparna, gult hår och ja, ni vet själva. Är det inte i den åldern man borde tänka på att växa upp? i alla fall lite åtminstone? Jag menar, jag är sjutton år gammal och jag tycker det är pinsamt, pinsamt åt dem. Om jag någonsin fått för mig att se ut sådär och bete mig sådär så hade jag antingen gått och blivit trött på livet eller totaly fucked up. Men sen att man får se ut som man vill, okej, men man borde kanske tänka efter.? Rätta mig om jag har fel, men det är i alla fall min åsikt.


Detta är det närmaste fjortis jag någonsin kom, tur är väl det!