Emelie

tagen från världens finaste vinkel, but who cares?

Såhär på nattetid så blir jag som mest fundersam och hundratusen tankar flyger omkring i mitt huvud. Det jag inte kan är att kontrollera så de inte tar över. Förstår ni vad jag menar? Det är därför jag hatar att sova totaly alone. Men, det var inte riktigt det jag skulle få fram utan dessa jäkla mobiler. Jag hatar deras existens överhuvudtaget. Hur många gånger får man inte hjärtklappning bara för att man väntar på ett sms från en speciell person? Eller när man frågar något och är orolig över svaret?  Och när man blir nojig för att den andra personen inte svarar? Come on. Det har tagit över vårt liv, nästan. Jag säger inte att jag är emot mobiltelefoner, för jag kan själv inte leva utan min fattiga HTC Legend. Hur många gånger jag än önskar att jag kunde, så är det som sagt bara en önskedröm.

Ibland bestämmer jag mig själv för att stänga av den, bara för att känna att man kan vara otillgänglig. Och det varar sådär i en halvtimme. Det är i stort sätt ganska sorligt. Dessutom visar studier att dagens ungdom är mer stressade pga mobiler, och sms och hela dedär köret. Men det stämmer ju, klart som fan vi är mer stressade. Förr sprang man och cyklade till varandra istället för att ringa. Visst, vi hade också kunnat göra det om vi kände för det. Det är bara de att vi är så jäkla lata. De är datorn, de är mobilen, de är TV:n. Eller sängen, eller soffan. Same shit. Vi är inte bara lata, vi är bekväma. Och dessutom sparar man på tid, för det är ju faktiskt den som är viktig. Som sagt, de har tagit över vårat liv. Men jag undrar om det är på ett bra sätt eller ett dåligt? Man blir ganska ledsen när mobilen slutar fungera. Jag skulle jämföra det när min katt dog, jag var lika ledsen att förlora katten som min älskade mobil. Seriously. vad händer med världen?