Försöker ta vara på det jag har
Efter alla tragiska händelser som skett den senaste veckan har jag tagit förnuftet till fånga. Att verkligen uppskatta saker och människor som dem är, och uppskatta mig själv såklart!
Jag har alltid tagit hand om omvärlden men aldrig riktigt tänkt på mig själv. Eller jo, det har hänt en gång då jag anklagades för att vara självisk när jag avslutade ett ohälsosamt förhållande. Sedan dess har jag aldrig tänkt på mina känslor. Jag har inte varit "kär på riktigt" sedan dess och är rädd för allt som har med relationer att göra. Men någon gång kanske det är dags att ta tag i detta, men jag tänker "jag kan göra det sen". Sen är typ om tre år eller en ännu längre tid, i alla fall för mig. Men jag är kanske inte redo, jag är kanske inte den typen som blir kär. Därför lägger jag mer energi på mina vänner, de som står vid min sida i vått och torrt. Och jag uppskattar dem mer och mer för varje dag som går och kan inte förstå, vill inte förstå, hur det skulle kännas att förlora någon som står en så nära. Jag vill inte tänka på det, för tanken gör mig gråtfärdig. Hur känslokall jag än verkar vara, så någonstans där inne, finns där något litet.
Jag lider med er. Jag kan inte förstå hur det känns. Hur ska det ens kännas? Två vackra liv togs alldels för fort.
Skänker en tanke till både Eminas och Jespers familjer och till dem förstås och hoppas att de båda kommit till ett ställe som är mycket vackrare än jorden.
Jag har alltid tagit hand om omvärlden men aldrig riktigt tänkt på mig själv. Eller jo, det har hänt en gång då jag anklagades för att vara självisk när jag avslutade ett ohälsosamt förhållande. Sedan dess har jag aldrig tänkt på mina känslor. Jag har inte varit "kär på riktigt" sedan dess och är rädd för allt som har med relationer att göra. Men någon gång kanske det är dags att ta tag i detta, men jag tänker "jag kan göra det sen". Sen är typ om tre år eller en ännu längre tid, i alla fall för mig. Men jag är kanske inte redo, jag är kanske inte den typen som blir kär. Därför lägger jag mer energi på mina vänner, de som står vid min sida i vått och torrt. Och jag uppskattar dem mer och mer för varje dag som går och kan inte förstå, vill inte förstå, hur det skulle kännas att förlora någon som står en så nära. Jag vill inte tänka på det, för tanken gör mig gråtfärdig. Hur känslokall jag än verkar vara, så någonstans där inne, finns där något litet.
Jag lider med er. Jag kan inte förstå hur det känns. Hur ska det ens kännas? Två vackra liv togs alldels för fort.
Skänker en tanke till både Eminas och Jespers familjer och till dem förstås och hoppas att de båda kommit till ett ställe som är mycket vackrare än jorden.
Kommentarer
Trackback
