All about me!
Hej små barn!
Lite halvtaskigt med skola imorgon, kan dock avslöja att jag har sovmorgon och tänker ligga extra länge i sängen bara för att!
Eftersom jag har en del, en drös kanske jag ska säga, nya läsare, tänkte jag dra historian om mig.
Finns dock inte så mycket att berätta eftersom jag föddes i en svensson-familj. Åkte på utflykter som barn, drömde om en prins som skulle rädda mig från mitt torn, ville bli sjörövare och glasblåsare tills dagen jag kom på att jag kunde sjunga normalt, lekte med barbie och rosa lego.
Blev äldre, blev svarthårig,brunhårig,rödhårig,blond,orange, det var vitt,gult och fult.
Blev kär, fick mitt hjärta krossat som vilken normal flicka som helst. Krossade några hjärtan och här står jag. Ensam och stark på två ben. Oftast förlänger jag dem med tio cm, eftersom jag har väldiga komplex över mina ben. De är nämligen för korta. Flickan som bort mitt ute på landet är bara 164 cm lång. Hade man kunnat förlänga benen gratis, så hade jag varit den första till att prova på!
Jag älskar min familj och mina vänner, för dem är de enda jag värdesätter i mitt liv. Jag hatar att sortera strumpor och ta i nytvättade strumpor och blöta handdukar. Inget big-fan av spindlar, flugor, maneter, samt gråsuggor. +laktosintollerant
Jag gillar att sola, sola och sola på sommaren och bli riktigt brun. Jag ogillar folk som gör allt för att dra ned mig, dvs som pratar om mig bakom min rygg. Ibland är det okej, om det är något som man inte vågar säga face 2 face, men när det blir för mycket avund och andra hemskheter, då är det inte okej.
Jag är jättekänslig när något hänt mina vänner eller mellan mina vänner, eller mellan mina vänner och mig. Händer dock inte ofta, men mina ögon brukar vara ett vattenfall vid de få tillfällen. Förr hade jag jättelätt att visa känslor för personer osv, om man känner förälskelse osv osv. Jag vet knappt vad det är längre och har därför lagt allt på hyllan. Och tänker, som en svensson, att "den rätte" kommer när han kommer. Egentligen vet jag att han inte ens existerar.
I alla fall ska han vara brunögd så våra barn blir fina. Förstår inte heller varför jag tänker så. Kanske har något med min ålder att göra, och jag hoppas jag kanske blir lite mer mogen när jag blir lite äldre. Vem vet? Fast det är väl inte konstigt med lite krav?
Jag har problem med att jag tycker att jag ser ut som en pojke och gör allt för att inte likna en. Det började med att min syster sa till mig : Är man gul under fötterna är man en pojke. Detta sa hon till mig vid fyra års ålder och jag sprang gråtandes till mamma. Sedan dess har jag alltid tyckt att jag ser ut som en pojke. När jag är osminkad, har kort hår och är sjuk. För visst gnäller män mer när de är sjuka än kvinnor? För då kan jag hålla med mig själv, att jag är som en pojke.
Jag älskar kyckling, glass och majs.
fick nog med det mesta, för nu är det dags för mig att säga godnatt! :)
Lite halvtaskigt med skola imorgon, kan dock avslöja att jag har sovmorgon och tänker ligga extra länge i sängen bara för att!
Eftersom jag har en del, en drös kanske jag ska säga, nya läsare, tänkte jag dra historian om mig.
Finns dock inte så mycket att berätta eftersom jag föddes i en svensson-familj. Åkte på utflykter som barn, drömde om en prins som skulle rädda mig från mitt torn, ville bli sjörövare och glasblåsare tills dagen jag kom på att jag kunde sjunga normalt, lekte med barbie och rosa lego.
Blev äldre, blev svarthårig,brunhårig,rödhårig,blond,orange, det var vitt,gult och fult.
Blev kär, fick mitt hjärta krossat som vilken normal flicka som helst. Krossade några hjärtan och här står jag. Ensam och stark på två ben. Oftast förlänger jag dem med tio cm, eftersom jag har väldiga komplex över mina ben. De är nämligen för korta. Flickan som bort mitt ute på landet är bara 164 cm lång. Hade man kunnat förlänga benen gratis, så hade jag varit den första till att prova på!
Jag älskar min familj och mina vänner, för dem är de enda jag värdesätter i mitt liv. Jag hatar att sortera strumpor och ta i nytvättade strumpor och blöta handdukar. Inget big-fan av spindlar, flugor, maneter, samt gråsuggor. +laktosintollerant
Jag gillar att sola, sola och sola på sommaren och bli riktigt brun. Jag ogillar folk som gör allt för att dra ned mig, dvs som pratar om mig bakom min rygg. Ibland är det okej, om det är något som man inte vågar säga face 2 face, men när det blir för mycket avund och andra hemskheter, då är det inte okej.
Jag är jättekänslig när något hänt mina vänner eller mellan mina vänner, eller mellan mina vänner och mig. Händer dock inte ofta, men mina ögon brukar vara ett vattenfall vid de få tillfällen. Förr hade jag jättelätt att visa känslor för personer osv, om man känner förälskelse osv osv. Jag vet knappt vad det är längre och har därför lagt allt på hyllan. Och tänker, som en svensson, att "den rätte" kommer när han kommer. Egentligen vet jag att han inte ens existerar.
I alla fall ska han vara brunögd så våra barn blir fina. Förstår inte heller varför jag tänker så. Kanske har något med min ålder att göra, och jag hoppas jag kanske blir lite mer mogen när jag blir lite äldre. Vem vet? Fast det är väl inte konstigt med lite krav?
Jag har problem med att jag tycker att jag ser ut som en pojke och gör allt för att inte likna en. Det började med att min syster sa till mig : Är man gul under fötterna är man en pojke. Detta sa hon till mig vid fyra års ålder och jag sprang gråtandes till mamma. Sedan dess har jag alltid tyckt att jag ser ut som en pojke. När jag är osminkad, har kort hår och är sjuk. För visst gnäller män mer när de är sjuka än kvinnor? För då kan jag hålla med mig själv, att jag är som en pojke.
Jag älskar kyckling, glass och majs.
fick nog med det mesta, för nu är det dags för mig att säga godnatt! :)
Kommentarer
Trackback
